Hur är du på att ta kritik och hur känslig är du vad det gäller andras åsikter?
Det finns ju människor som faktiskt klarar av det där på ett alldeles strålande sätt.
Såna som inte alls har något behov av att sätta upp skyddande garder eller gå i försvar utan som nyfiket och öppet kan reflektera över det som framförs.
Jag är tyvärr inte sådan även om det så klart skiftar å beror på.
Beror på ämnet och på dagsformen. Å självklart hur det framförs.
Men jag önskar att jag vore tryggare i mej själv, för det är det jag tror att det handlar om.
Jag skulle vilja säga att jag på många vis är en prestigelös människa.
Jag lyssnar gärna på andra. Jag erkänner enkelt tillkortakommanden och tar gärna emot råd, hjälp, lyssnar på de som vet bättre.
Å jag tror att jag håller hyfsat högt i tak om någon skojar med mej.
Jag vill inte vara en människa som stagnerar därför att jag omger mej med ja-sägare och sådana som istället berättar för andra om mina fel å brister.
Skitsnack är inte alltid skitsnackarnas fel. Ibland beror det just på oförmåga att ta och ta till sej kritik.
Detta med att förbehållslöst lyssna på någon annans kritik kan vara svårt och det hänger ofta samman med olika människor. Alltså känsligheten för kritik är beroende av vem som utdelar den.
Vissa saker gör extra ont när man skrapar på det.
Jag har funderat över det där. Varför det är så, vad det beror på att den där fläcken inom mej är känslig å hur jag kan förhålla mej på ett sundare sätt.
Men det är svårt.
Vissa saker har jag arbetat en livstid med, tillfälligt läkt och sen är det ändå en kvarstående känslighet.
Allra svårast har jag nog för kritik... uttalad eller outtalad... mot min roll som mamma eller förälder.
Inte från vem som helst. På det stora hela vet jag, åtminstone förnuftsmässigt, att jag gjort så bra jag kunnat.
Men om det kommer från barnen...
Jag kan bli allt från fruktansvärt sårad till fruktansvärt arg.
Jag kan låtsas som om jag inte blir det. Men jag blir det. Nästan alltid.
Vilket är fruktansvärt!
För självklart har jag gjort fel. Självklart har jag misslyckats ibland.
Å lika självklart kan de behöva vädra det.
Det kan räcka med att mina barn hatar jul för att jag ska känna att jag fört min egen julkänsla vidare till dem, misslyckats med att få dem att tycka att jul är magiskt å härligt.
Det borde väl alla riktiga å goda mammor klara av?
Det skrapar mot en fläck av dåligt samvete inom mej som gör ont.
Allra känsligast är jag för kritik av äldsta dottern. Å hon för kritik av mej.
Jag skulle vilja säga att våra sprön för det är överkänsliga.
Ändå är vi väldigt nära. Talar om allt. Även om vi får varann att gråta.
Mitt hundägarskap är en annan mycket känslig fråga för mej och där tangerar vi nånting djupare, mer än bara kritik mot mej som matte.
Samma sak gäller att inte bli lyssnad på när jag verkligen försöker nå fram.
Att bli ignorerad, inte trodd, inte värderad.
Det rör vid sår från barndomen.
Vid sexuella övergrepp, i att inte nå fram till mina föräldrar, i att alltid röra sej i utkanten av de som var populära, i att mamma alltid å skoningslöst tog min lillebrors parti.
Jag vet inte hur jag ska förklara... men den vuxna Asta blir rasande arg å sårad av att återuppleva de känslorna.
Känslorna av att inte ses som kompetent, att inte bli trodd på, att förlöjligas, ignoreras. Att "bli skriven på näsan." Även om den som framför kritiken kanske inte menar så.
EN gång har jag slagit min man.
En gång är en gång för mycket självfallet, men det är en gång av alla gånger han gjort mej så rasande att jag önskat honom död.
Vi hade nåt gräl, jag minns inte om vad, jag var ledsen och kände mej missförstådd.
Jag ville så oerhört gärna reda ut detta innan jag gick och jag hade bråttom.
Å han vände mej ryggen, han blundade och han sa hånfullt "Gååååååååååååååå" medans jag vred mina händer å försökte.
Nåt bara brast inom mej. Jag laddade ett knytnävslag med all kraft rakt över hans öra. Han hann inte värja sej efter som han blundade.
Det gjorde självklart väldigt ont. Å jag flög ner för trappan i ren förskräckelse rädd både för mej själv och för ev hämnd.
Vad gör ont hos dej?
Hur gör du vid kritik?
Jag har blivit bättre med åren, helt enkelt för att jag blivit lugnare och tålmodigare, men den där "Lilla Astas reaktion" skulle jag verkligen vilja bli bättre på.
Tips?
Puss/ Asta
