Inlägget där jag glömde rubrik

 

Ibland undrar jag om jag har multipla personligheter.
(Nej, inte på riktigt så klart.)
Men faktum är att jag ofta retar mej på personligheter och egenskaper som jag själv besitter eller innerst inne önskar mej.

Präktighet är en sådan egenskap.
En egenskap jag alltid har sett ner på och fnyst på nästan över.
Det bär ordentliga, lyckliga, designade. Det där ordningsamma, välstädade och välordnade.
Artiga som solblekta ungar som lyder. Rensade rabatter. Välpolerade bilar. Krattade gångar.
Såna där unga framgångsrika människor med koll på sitt livspussel.
De som vabar varannan gång å inte har blommar som stendör i köksfönstret för att någon glömt bort dem. Såna som har barn som lyder och föräldrar med alltid mjuka pedagogiska röster.
Medelklassfasoner fnyser jag föraktfullt.
Jag misstror dem helt enkelt. Jag tror det är bliff å båg å proppfulla garderober med lik. Å jag är ovan vid att hantera perfektionism. Den framkallar obehag hos mej.

Ändå har just de där präktiga handlingarna alltid legat mej varmt om hjärtat.
Ingenting kan få mej att känna sådan lycka som när jag bakat en kaka.
Eller när jag planterat blommor... som alla andra har... i åtminstone en ytterkruka.
Då barnen var små var det kvällstvättsproceduren som fick mej att känna mej präktig och som en "god mor med koll."
Det var när de badades. Deras hår tvättades. Balsamerades.
De torkades i rena badlakan. Smordes in. Fick på sina nattlillen och pyjamasar.
Håren skulle kammas och flätas på tjejerna, naglarna skulle klippas.
Efteråt, när de allesammans kröp upp med mej i sängen för att läsa kvällssagan så kände jag mej ääääntligen som en god mor med mina välvårdade, väldoftande barn.

Fortfarande finns det moment som gör att jag känner så där härligt normal.
Baka. Stryka. Tvätta fönster.
Jag föraktar ett sätt att vara som jag ändå sträcker mej mot.

Samma känsla kan det vara med helt andra saker.
Väldigt kvinnliga (våpiga) tjejer. Eller människor som pratar å hörs för mycket.
Kan. Reta. Gallfeber. På. Mej.
Jag är ganska kvinnlig (å våpig) och jag är verkligen den som hörs i grupper.
Och... trots att det inte gör mej älskad i alla sammanhang vill jag vara precis så.

Knäppt va?!

Puss/ Asta

Read More

Veckosummering

 

Så gick ännu en julivecka i våra liv. Min första semestervecka. Ja detta året alltså.
Jag tycker att den har känts rätt lång, helt okej.
Men tankarna på att snart börja jobba fullt igen, på att ha 4 eller 5 helger på raken finns där hela tiden i bakhuvudet.

Fast jag njuter. Inte tu tal om annat. Å jag unnar mej. I bästa Tabitastil även om det för hennes del brukar handla om sex å för min del mer är tugg- och drickbara kalorier.
På semestern får man dricka en öl varje dag. Å äta glass. Å chips. Å...
Jag har varit ganska aktiv fysiskt och jag är fortfarande småkrasslig. Segt som attans.
Maken har liknande symtom. Vågar varken hälsa på min far eller Ängla ifall vi smittar.
Vägde in på 59,5 kg.

Måndagen så sov jag länge. Låg ute och njöt i skuggan och läste i min bok.
Färgade håret och gick två längre rundor med hunden.

På tisdagen gick jag en halvmil med Gottfrid. Åt god mat och satt i solen.
På kvällen var vi hos veterinären och vaccinerade och sen åkte vi till stan och åt glass.

Onsdag. Gick en lång runda på 8 km och en kortare på 4 km.
Var ute mycket, spelade spel, läste böcker.

Torsdan kom Cissi hit och vi solade oss å satt å tjötade i trädgården.
På kvällen var Mini å jag på GeKås och när vi kom hem käkade vi pizza.

Fredag. Tog tag i springningen igen. Trots att jag inte är okej i luftrören och hostar en massa slem. Sprang 5,2 km.
På kvällen gick vi hela familjen ner till stranden å grillade kött som vi åt med potatissallad å chips. Mysigt.

Lördag. Upp tidigt och på hundutställning.
Lillebror följde med hem sen och vi satt i trädgården å pratade.
Sprang 6 km på kvällen.

Söndag... idag... inte hänt mycket. Gått två promenader med Gottfrid.
Lagat mat, plockat blåbär, bakat paj.

Nästa vecka är det semestervecka nr II.
Ska grilla med några vänner fr jobbet på onsdag eventuellt.
Cissi fyller år på fredag. På lördag är det marknad och Maria kommer hit å hälsar på nästa söndag.
Maken har oxå semester nu.
Jag hoppas på mer sol. Har haft tur med vädret denna första vecka.
En dag på stranden. Lite grill. Kanske en öl på stan vore ju inte fel.

Dagarna går så rasande fort. Har ni det bra?

Puss/ Asta

Read More

Nej, du får vänta

 

Frida Boisen skriver en mycket bra krönika i Expressen som ni kan läsa här.
Den handlar om sexualiseringen om småtjejer. Och i mitt tycke om ren simpel barnuppfostran.
Fridas 8 åriga dotter vill ha en bh "för det har de andra flickorna i klassen."
Fridas 8 åriga dotter vill sminka sej "för det får de andra flickorna i klassen."
Frida kollar upp detta och det stämmer faktiskt. Flera tjejer i klassen har bh och får sminka sej, kanske inte varje dag men på helgen, när de ska på kalas eller bio.
Det gör Frida Boisen upprörd.
Det gör mej väldigt upprörd med.
"Ungarna speglar oss. Såhär ser vår värld ut. Vi vill bli älskade och få så många likes som möjligt. Men. Åttaåriga flickor har plötsligt inte magiskt fem bh:ar i byrån och massiva mängder smink."
 
Jag må då å då anklagas för att vara för blödig med min hund.
I gengäld har jag varit ganska hård i min barnuppfostran.
Nej, hård är fel ord men jag har haft mina principer.
En av dem är att ingen unge dör av att vänta.
Vissa saker får man helt enkelt vänta på! Tills man har åldern inne.

Självklart har mina barn oxå kört "Men alla andra får."
Å många andra fick nog. Jag har ingen aning, om jag hade bestämt mej blev svaret ändå... "Jag skiter i vad alla andra får, jag bryr mej bara om vad mina barn får."
Ibland när vi mötte familjer med strängare regler så kunde jag ironiskt köra samma fras "Alla andra föräldrar..." och då såg de hur tokigt det var.
Nu minns jag inte att mina töser ville ha bh när de var 8 år men de ville gå på barnförbjudna filmer, de ville åka på konserter, de ville åka på festivaler, utomlands osv,
De fick vänta. Till de blev 12. Eller 15. Eller myndiga. Punkt.
Barn mår inte dåligt av det, de måste inte ha hela livets möjligheter och erbjudanden "just nu."
Visst sågs man ibland som "dum i huvudet", hopplöst sträng, misstänksam, regid men jag har alltid struntat i det.

Märkligt nog blev jag, som väldigt ung mamma, på många sätt en strängare mamma.
Mina barn har aldrig bett mej köpa ut alkohol tex.
När de blivit påkomna med att röka som unga så har jag bara förbjudit.
Trams som att "men du gör ju" har de inget för.
Ja, och jag är över 18 år.
Därför. När du är myndig gör du som du vill.
Jag tror att jag varit oroligare för mina barn när de var i yngre tonåren än de flesta andra föräldrar. Kanske för att jag gjorde så mycket dumt själv. Ljög mej blå själv. Råkade ut för jobbiga grejer. Mötte otäcka män. Inte förmådde skydda mej själv.
Kanske var jag oroligare för att det inte var så himla länge sedan jag var tonåring själv.
En kollegas dotter åkte nyligen på språkresa. Skulle bo på nåt Camp.
Det skulle mina barn aldrig fått. För mej är farorna med att skicka en naiv ung tonåring utomlands större än vinsterna. Risken större än chansen.

Men oavsett. Oavsett var man sätter gränsen så sätt den.
Du är förälder, du bestämmer.
Det är kalasbra att lära sina barn argumentera för sin sak och är argumenten tillräckligt väl underbyggda kan man kanske ge med sej, eller åtminstone kompromissa men det ÄR inte farligt att säga: "Nej, du får vänta."

Puss/ Asta

Read More

Tanten med prickig klänning och en aggressiv och farlig hund. Eller nåt.

 

Idag var det Tvååkersutställning.
För er som inte känner till det är det en relativt stor och årligen återkommande hundutställning nästgårds från mej.
Jag har inte varit där på några år. Märta var omöjlig att ha med i sådana sammanhang.
Men i år skulle Gottfrid få följa med och få en rejäl dos med miljöträning.
Dock fegade jag ur att ställa honom. Jag tyckte det räckte med att "känna på atmosfären." Ångrade mej lite i efterhand, det var bara 8 Dogue de Bordeauxer anmälda och även om jag inte kan mkt om utseendetjafset så kunde jag se att Gottepojken stod sej väl.

Lillebror å Mini var med.
Det var tjockt med folk, harmonisk stämning, fint väder... och en å annan som ryade på sin hund.
Gottfrid skötte sej över förväntan. Han var säkerligen helt tagen av alla hundar, människor och lukter.
Han hälsade på många olika hundar och raser. Både tikar och hanhundar.
Allt var bra och jag var så stolt över min prins.
Vi köpte oss var sin glass, ställde oss i skuggan lite off från alla utställningsringar och TJOFF sa det...
... Tjoff och Gottfrid gjorde ett ryck mot en liten tax som stod ett par meter därifrån med sin husse.
Jag tappade kopplet och taxpappan blev rädd och försökte ställa sej emellan men Gottfrid brötade sej fram.
Då lyfter taxpappan upp sin hund (jag har full förståelse för att han blev rädd även om JAG vet att Gotte inte skulle göra honom något.) Då HOPPAR Gottfrid efter taxen och det var väl ungefär där jag hann fram, fick tag på honom och mumlande bad om ursäkt så heeeemskt mycket medan jag slet med mej min hund.

Under tumultet SKREK kvinnor i ett tält uppställt för Svenska kennelklubbens räkning och det hela orsakade en liten cirkus.
Knappt hade jag hunnit torka svetten ur pannan innan en rådig man, representant för Kennelklubben, kommer fram. Hälsar på Gottfrid genom att känna igenom honom som för att "kolla av hans aggressivitet"... Gotte sa ingenting.
Sen kom "råden."
En liten uppsträckning hade väl varit helt okej men den höll på. Å höll på. Å höll på.
Jag höll en ödmjuk attityd, bad om ursäkt, förklarade att han bara är ett år, att det absolut inte är okej och jag förstår rädslan men det såg värre ut än vad det var.
Gubben gick på... i bästa "jag menar ingenting illa lilla vän ton" om att "såna här" hundar måste man vara observant med, såna här beteende måste stävjas i tid, vissa hundar är måndagsexemplar och kanske hade jag fått en sån? Jag måste genast köpa en halti. Aggressivitet är inte att leka med. Nästa gång han attackerar kan det sluta illa. Osv osv.
I säkert 10 minuter-en kvart. Helt oberörd av mina svar.
Samtidigt stirrade de skrikande kvinnorna på oss och fick mej att känna mej som om jag hade den rabiessmittade Cujo i koppel.
Jag var så arg att jag ville skrika, så förnedrad att jag ville gråta men allt jag gjorde var att le och svara artigt.

Alltså. Jag menar absolut inte att negligera.
Jag borde varit beredd. HELA tiden. Självklart är det inte okej att skrämmas så där.
Men hallå??!! Det är en hundutställning, jag såg skällande, morrande hundar flera gånger. Såna "små olyckor" händer väl när det är packat med folk å hundar.
Ingen blev ju biten. Ingen blev ens hotad om att bli biten.
Jag kan inte låta bli att undra om hela uppträdandet som blev berodde på två faktorer... min hunds ras och att jag är en liten kvinna klädd i klänning?
Eller hade en schäfersnubbe i kennelklubbens reflexväst fått samma bemötande?
Om att stävja dåligt beteende, köpa skyddsutrustning, klena nerver osv?
Jag tror faktiskt inte det.
Och ha MAGE att kalla min hund för ett måndagsexemplar?
Han som aldrig har hotat någon någonsin förut.

Vi tappade lite lusten där. Å åkte hem strax därpå.
Något stukad kände jag mej. Gottfrid helt slut mentalt.
Men ett ben fick han i alla fall... måndagsexemplaret.

Vad tycker ni spontant... come on, bring it on. 

Puss/ Asta

Read More

Vad är egentligen omvårdnad?

En kirurg öppnade min pappas bröstkorg, fixade hjärtat och stoppade tillbaka det igen. En sk ACB operation. Eller CABG. Eller i mer vardagligt tal... bypas operation.
Hen utförde det antagligen under stor skicklighet och med mycket rutin.
För det får hen... och ska ha... en bra lön.

Majoriteten av allmänheten har kanske inte full koll på vad en läkare gör men de förstår hens ansvar.
Sjuksköterskans är mer luddigt.
"Sköterskan" benämns vi ofta i dagligt tal eller när massmedia skriver.
Sköterskan kan då vara både sjuksköterska och undersköterska.
Jag är legitimerad Sjuksköterska och fil kand i omvårdnad.
Jag är omvårdnadsansvarig.
Vad betyder det?

Det finns undersköterskor som "skojar" om det när det kommer till en "besvärlig patient" som kanske har diarré... igen. "Ta det du, du är ju omvårdnadsexpert."
Det finns läkare som säger "Omvårdnad, vilket jävla trams. Byta blöjor och servera gröt."
Å med tanke på det, så är det inte så konstigt att inte allmänheten vet vad omvårdnadsprofessionen innebär.

En kirurg har öppnat upp min pappas bröstkorg. Lagat och sytt igen.
Stort å fint så.
Men efteråt...
Pappa måste komma igång att kissa. Han måste sköta magen.
Pappa behöver smärtstillande. Han ska helst inte må illa och tappa aptiten.
Han ska helst inte bli yr och bryta lårbenshalsen.
Såret skall läkas. Stygn skall tas.
Pappa behöver vädra lungorna. Mobiliseras.
Han behöver sjukgymnastik. Information. Sluta röka stöd.
Pappa behöver prata. Kanske hålla en hand. Bli lugnad.
Kanske behöver han lite vätska.
Nålar skall sättas och bytas i tid. Prover skall tas.
Mediciner skall administreras.
Telemetrier avläsas.
Tillstånd observera. Om något blir tokigt. Går åt fel håll.

Allting skall mätas, registreras, dokumenteras.
Allting hänger ihop och för att pappa ska läka det där hjärtat som läkaren så skickligt har lagat behöver allting fungera.
Värkmedicin behövs för att pappa skall kunna röra sej som han ska, för att han skall stå ut, för att läkningsprocessen ska fortgå, för att syret skall koncentreras till hjärtat, för att han ska andas på rätt sätt osv.
Värkmediciner gör honom förstoppad. För att opioider gör det. Saktar ner tarmperistaltiken. Därför måste pappa ta laxerande varje dag. Oavsett om magen skött sej eller ej. Men det måste någon berättat.
Förstoppning/ smärta/ opioder tappar man aptiten av. Det sambandet behöver oxå förstås. För att kunna rättas till.
Och så vidare, och så vidare...
Å detta på en ung, "frisk" och vital man som min far.
Betänk då människor som är multipelt sjuka.

Omvårdnad är väldigt mycket mer än torka bajs och dela gröt.
Även om det för patienten säkert inte är ovidkommande tjänster det heller.

Puss/ Asta

Read More

Nej, livet är bättre nu.

 

"Allt var bättre förr" skrev en facebookvän.
"Nej, allt är bättre nu" svarade jag och jag tycker verkligen det.
Nog för att jag kanske sagt det i 5-6 år... men min bästa tid är verkligen nu.
Jag är starkare, snyggare, roligare, klokare, lugnare, modigare, mer tillfreds nu än förr.
Jag har uppnått en massa saker på "måste hinna innan jag dör listan" och även om det finns en del drömmar, mål och trix kvar att få ordning på i mitt liv... allt är verkligen inte perfekt (blir det någonsin?)... så ÄR livet ett ständigt pågående projekt och ska så vara till den dag man tar av sej stövlarna.
Jonas Gardell kallade det i sitt sommarprat för att "vara använd." Han ville vara använd när han dog.
Jag känner likadan även om jag kanske formulerar mej annorlunda.
Livet är till för att levas och inte för att begravas i bästa möjliga skick.
Jag ska ändå kremeras so... whats the point?

Lev hårt, bli ett vackert lik.
Jag hatar uttrycket. Det är inte så jag menar.
Det finns inget coolt, inget rock'n roll överhuvudtaget med att en ung människa dör.
Min Lena blev inte ens 35 år. Hon älskade livet.
Jag tänker på henne när jag ligger i solen, när jag smeker min hund, när jag adventspysslar i november.
Att hon inte är med. Att jag lever. Också för henne.
Vad jag menar är helt enkelt att det är härligt att bli äldre.
Det är härligt att bli klokare. Inte så romantisk. Inte så stressad över att livet måste levas å det på ett särskilt sätt.
Jag är rynkig... jag solar för hårt. Jag har lite valkar... jag äter för gott.
Jag njuter av glass å öl å god mat när solen... denna livsbejakande sol som vi längtat så efter... ligger på och jag är faktiskt vackrare än någonsin.
Aldrig klassiskt snygg. Aldrig perfekt. Men min livsglädje och "skit samma mentalitet" gör under!
Tänk om ni visste det alla unga, vackra, släta tjejer... att ni är så jäkla fina.
Tänk att man måste bli gammal å rynkig innan man inser det.

Jag tänker på mina livsmål.
En hel del... kanske de viktigaste... har jag redan uppnått.
Barn. Barnbarn. Dogue de bordeauxägare. Sinnesro. Jag har varit kär. Jag har gift mej. Jag bor bra. Osv.
En del mål är inte nåbara just nu. Varghägn är inte tillåtet. Barnbarnsbarn är rätt ouppnåeligt de närmsta åren. En fransk bulldog har jag inte råd med (eller tid med.) Å hunddagiset... ja, det ligger lite på is. Säg 5 år... om 5 år omvärderar/ utvärderar jag den drömmen.
Så var är nu?
Vad kan jag drömma om nu?
Irland kanske. Att få en fungerande arbetssituation. Att nå mina springmål. Att vara i vardagen och i det lilla än mer.
Det är bra, realistiska mål. Som skulle kunna infrias. Det närmsta året.

Idag är livet härligt.
Sol, Lars Winnerbäck på hög volym, kall öl, första springturen på dryga två veckor.

Ta hand om er, ni med.

Puss/ Asta

Read More

Så gick ännu en semesterdag

 

En underbar semesterdag lider mot sitt slut.
Första delen av den tillbringades i trädgården med min vän Cissi och Gotteman.
Han var som en störig, trotsig tvååring och pockade envist på vår uppmärksamhet HELA tiden.
Men det var gött ändå.
Vi småpratade om ditten å datten så där som man bara gör med riktigt gamla och riktigt nära vänner.
Med gammal syftar jag inte på åldern även om tant Cissi faktiskt fyller 45 år i nästa vecka. Halva vårt liv har vi känt varann och varit bästa vänner.

Sen åkte Mini å jag till GeKås.
Det var gott att "komma ut" och första dagen på länge som jag drog på lite mascara, men jag blir fort matt på GeKås. Då var där ändå inte särskilt mycket folk idag men det är så stort och så mycket prylar...
Jag handlade lite hygienartiklar. Två pocketböcker. "Kast med liten kniv" av Sara Kadefors och "En man som heter Ove" av Fredrik Backman.
Nån som läst?
Dagkräm. Nattkräm.
Chips. Tjursnopp (till Gotteman ska kanske tilläggas så ingen blir nervös.) 
I skoaffären utanför förälskade jag mej i ett par klarröda högklackade skor för 179 spänn. Jag behövde dem inte, men de gjorde mej glad. Å jag kände mej ärtig i dem.
Snygg känner jag mej förövrigt även i min tunika från Indiska som jag har på bilden. Den är halvt genomskinlig och full av prål å glitter men den är väldigt mycket Asta. Ett av mina favoritplagg. 

Mini köpte träningskläder på GeKås för nu jävlar ska hon börja springa.
Hon dressade på hela stassen och så gav vi oss ut på en kvällsrunda med hunden.
Hon sprang de hon orkade, några hundra meter i taget, och jag hängde på.
Jag har fortfarande en hel del slem och luftrörsbesvär men tänkte sikta på en liten runda imorgon kanske. 2-3 kilometer och se hur det känns.
Är sugen men inte i form rent andningsmässigt.

Ska lägga mej å läsa strax. Somnade inte förän halv fyra eller nåt i natt.
Strax innan jag somnade kollade jag facebook på mobilen och Mini frågade om vi skulle spela Maxi-Yatzy :)
Ehhh, nej... det är typ snart morgon.
Känner mej sliten å trött idag. Hoppas att en natt god sömn kan ändra på det.

Puss/ Asta

Read More