Jag kan Lindex lite för väl

I natt drömde jag nåt märkligt...

Min äldsta dotter ville att jag skulle följa med henne till hennes jobb.
Hon arbetade på Lindex i någon för mej okänd stad. Var någon slags chef där.
Vi gick dit sent på kvällen. Natten kanske.
Hon använde nyckel.

Jag provade en massa kläder.
Klänningar framför allt. Sprang runt i dem. Åkte rulltrappa. Speglade mej. Snurrade så kjolen flög.
Det märkliga var att dottern som varit så väldigt intresserad av att åka till affären å prova kläder var nu väldigt disträ.
Befann sej hela tiden någon annanstanns.
Var på nedervåningen när jag var på övervåningen.

Plötsligt började det att brinna.
Häftigt och flammande.
Å dottern hade hela tiden saker "hon måste göra."
Jag ville så klart ut, larma.
Hon var utom synhåll och ropade saker som "Snart mamma", "Vänta lite mamma." 
I sista sekund kom vi ut. Då var hela huset övertänt och lågorna flammade mot himlen.

Vi kom hem.
Dottern var så konstig.
Hon satte på te och jag iakttog henne noggrant och frågande mellan mina hostattacker.
Plötsligt, samtidigt som hon måttade upp socker i sitt te sa hon.
"Jag har dödat M (hennes make), och nu har hans kropp brunnit upp i affären."
Jag blev förvånad så klart. Rädd. Jag frågade varför men hon ryckte bara på axlarna och sa att han var så jobbig. Att hon inte orkat med honom mer.
Bara så.
Jag blev hysterisk och skrek att "Du kommer ju åka dit, de kommer ju hitta hans rester, det finns tandkort! Å du är chef för affären."
Sen började jag att hosta (på riktigt) så mycket att jag vaknade.

Det konstigaste var ändå att alla kläderna jag provade finns ute i butik nu. :)
Berättade för maken som torrt konstaterade att "Så klart har du koll på hela deras sortiment i vilket tillstånd du än är i." :)

Puss/ Asta

Read More

Jo, du Kerstin. Nog är det så.

"Det man KAN göra åt sina gamla synder är att ta ansvar för dem och lära för framtida beslut. Det tror jag att du har gjort" skrev Kerstin till mej.
Ja, så är det absolut.
Jag har tagit lärdom, jag har arbetat med min skuld genom timmar å åter timmar av terapi, jag har bett om ursäkt och verkligen menat det.
Jag vill understryka det!
Min barndoms synder å ryggradslöshet har jag försökt förstå, försökt att förlåta och det har förmodligen gjort mej delvis till den "Pk-kärring" jag är idag.
Jag överkompenserar.
Jag måste reagera på orättvisor. Jag måste stå upp och säga ifrån. Jämt.

Men mitt inlägg väcker även andra tankar när jag läser det så här utifrån.
Medan jag skrev det kände jag skam. När jag senare läser det kan jag tycka att jag gett den där lilla Asta så mycket skit för saker som vuxenvärlden borde ha tagit ansvar för och hjälpt mej med. Hjälpt oss alla med.

Jag förflyttas bakåt i tiden. Till när jag var den där "mobbaren."
När jag slog, hånade å skrämde de där tjejerna. Sällan helt själv... så tuff var jag nog inte.
Men med de populära killarna och tjejernas hurrarop bakom.
Deras... för en kort stund... beundrande blickar, deras klappar på axeln.
Jag kan inte minnas att lärarna någonsin talade med oss om detta.
Varken med de utsatta tjejerna eller oss som mobbade.
Ingen frågade i alla fall mej hur jag mådde. Varför jag gjorde så där.
Jag var ett barn. På många sätt övergiven av vuxenvärlden.
En pappa som gett sej av, en mamma som inte förmådde älska fler barn än min lillebror.
Jag hade nyckel om halsen. Var ensam jätte mycket. Fick ta stort ansvar över min bror och hade få kompisar.
Ingen såg dem som fick stryk... vad jag vet.
Ingen såg mej.

Den 10:e september 2003 knivhöggs Anna Lindh svårt på Nk i Stockholm av Mijailo Mijailovic och hon avlider senare av sina skador.
Mijailovic har hela sitt liv reagerat med våldsamheter och aggressivitet och just en sådan omgivning. På misshandel å otrygghet. På utanförskap.
Mijailovic mamma har gång på gång, allt mer desperat sökt hjälp för sin son.
Först inom barn och ungdomspsykiatrin, sedan på vuxenpsyk.
Några dagar innan mordet vädjade hon förgäves sista gången.
Sen... den 10:e september 2003... var katastrofen ett faktum.
Två barn hade förlorat sin mamma, en make sin hustru, föräldrar sin dotter, Sverige sin utrikesminister och förmodade första kvinnliga stadsminister. 
Mijailo Mijailovic avtjänar nu ett långt fängelsestraff utan särskilt mycket av det kriminalVÅRDEN faktiskt utlovar till namnet.
Mördaren själv avtjänar ett straff med rätta (men som varken kommer att göra honom friskare el mindre farlig), hans mamma avtjänar ett annat slags livstidsstraff.
Men samhället. Alla dessa myndigheter och vårdinstanser som svek under vägen en ung utsatt pojke... på dem faller ingen skugga.

Same same but different. Helt olika nivåer men ändå någonstans samma essens.

Puss/ Asta

Read More

Önskeinlägg av Lisa W, Något jag verkligen ångrar

 

Minns ni när jag bad om önskeinlägg för några veckor sedan?
När ni som läsare fick önska ämne på inlägg eller fråga något ni vill veta.
De börjar sina nu, så ni får gärna komma med fler frågor/ önskningar.
Nya läsare, gamla läsare, ni som brukar kommentera, ni som aldrig gör det...
KOM IGEN, våga fråga. Släpp sargen :)
Man kan ju fråga anonymt oxå om det känns bättre.

Att jag sparat detta önskemålet från söta fröken Lisa W beror inte på att det är dåligt eller ointressant på nåt sätt, tvärtom.
Det är svårt.
Svårt att stå för sina synder kanske, men framför allt, svårt var jag ska lägga ribban. Hur mycket jag kan berätta, av hänsyn till andra osv. 

Alla har vi väl skelett i garderoben.
Skulle jag bli toppolitiker någon gång skulle jag innan journalisterna satte igång att snoka erkänt på förhand att jag betalat svart, kört för fort, kört bil med körförbud, köpt hembränd sprid, använt illegala berusningsmedel som ung. Snattat. Inte betalat tv-licensen.
Det mesta av det där preskiberat.
Det är väl inget så där som jag går runt och verkligen ångrar. Inget som jag räknar med att ställas till svars för vid himleporten en dag.
Inte heller ångrar jag hur livet blev.
Att jag utbildade mej sent i livet, att jag skaffade barn tidigt.
Jag ångrar inte val av make eller yrke.
De flesta stora val man gör i livet innebär fördelar... och naktdelar.

De flesta av mina stora synder, alltså svåra eller oförlåtliga saker jag gjort, gjorde jag som mycket ung.
Jag var tex en osäker själ som barn... i ett gränsland mellan de utstötta och de accepterade som för att stärka min egen position svårt mobbade några tjejer i klassen i 5:an, 6:an, 7:an. Det har jag skrivit om tidigare, för länge sen.
Kanske i sej värt ett eget inlägg?
Min utsatta position är absolut inte något försvar för de hemskheter som jag utsatte dessa flickor för, vars liv måste ha blivit hemskt till följd av mej och andra plågoandar, men det är kanske en förklaring. En förklaring man måste våga se när man arbetar med skolfrågor.
Två av tjejerna har jag fått tillfälle att be om ursäkt.
Den ena accepterade fullt å fast, den andra var mer tveksam men uppskattade min ursäkt.
En tredje flicka som många, där ibland jag, gick väldigt hårt åt tog flera år senare livet av sej.
Jag träffade henne något år innan, som 17 åring när jag var gravid med min första dotter, och hon HATADE mej uppenbarligen och attackerade mej på en spårvagn med skrik å slag.
Det gör ont. Självklart jätteont att ha varit en del i hennes lidande och hur det sen gick för henne.
Det går inte att förändra, inte att göra något åt.

I samband med att jag var mycket ung och nybliven mamma svek jag två för mej närstående barn som jag visste utsattes för misshandel och sexuella övergrepp.
Mmmm. Den är tung.
Den kommer jag absolut få stå till svars för.
Även här finns "förmildrande omständigheter"... det fanns vuxnare människor i min omgivning som inte ville anmäla, det fanns en hotbild om jag gjort det, de utsatta barnen hade antagligen förnekat och någon annan släkting hade inte bekräftat vad vi alla visste.
Å jag var ung. Med små barn. Men ändå...
Jag skäms för det bristande civilkuraget. Gjorde då. Har gjort sedan dess.
Båda de här barnen for mycket illa. De är vuxna nu. En av dem är en katastof för sej själv och sitt liv.

Å självklart finns det fler saker.
Jag har svikit min man på olika sätt. Jag har svikit en nybliven vän.
Kanske oxå mina barn oavsiktligt.
Jag har varit överjävlig mot mamma. Jag var alldeles för sträng å lynnig mot min första hund.
För detta är jag ledsen. Men har ändå stått till svars för.
Ångrat. Bett om ursäkt.

Uff. Tungt inlägg.

Puss/ Asta

Ps. Jag har som vuxen kallat en äldre granne för "gubbjävel" oxå.
Men det ångrar jag inte så mycket :)

Read More

Jag är rädd

God morgon älsklingar!

Det är fredag. Jag tänker ha en lugn dag utan större förpliktelser.
Lulla runt, ta ut hunden, se på hockey ikväll.
Sista dagarna ledig å hemma nu.
Jag märker att jag är mer spänd. Att jag biter ihop käkarna igen, drar upp axlarna.
Innan jag klev upp låg jag på madrassen och försökte slappna av.
Jag försökte nollställa tankarna och bli tung i kroppen.
Gissa vad som hände då?
Nej, inget jätte konstigt... jag kissade inte på mej eller nåt sånt men plötsligt tänker jag lååååångsamt och booookstaverande och aaaaaaartikulerande AGNEEETA FÄÄÄLTSKOG!
Bara så där. Ur ingenting. Utan att tänka på henne egentligen. Bara hennes namn vääääldigt tydligt.
Ja, men hur märklig ÄR inte min hjärna?!

Jag undrar hur det ska gå med jobbet.
Jag VILL verkligen att det ska gå bra.
Samtidigt sitter känslan av misslyckandet från när jag prövade sist efter bara några veckors sjukskrivning kvar i kroppen å tanken.
Den här helt otippade känslan av "Noll koll." Av att vara helt lost.
Att 11 års erfarenhet bara försvann och jag blev tafatt och osäker inför det allra mest basala.
Det var så oväntat... då.
Jag trodde verkligen att jag hade rutinen i ryggraden.
Nu vet jag att jag inte kan lita på den.
Å hur härligt det än var att se kollegorna igår så var känslan av utanförskap så stor.
Som om jag var där med en kaka.
Inte längre hörde till.
Så mycket nytt vi sjuksköterskor ska göra, tänka på, hålla ordning på... och jag minns inte ens det gamla. Jag tror knappt jag kommer ihåg mina lösenord.

Hur ska jag göra för att hitta lusten igen?
Orken? Kärleken till yrket? Tempot?
Det känns som bortblåst.
Det känns som om det aldrig varit där.
Tänk om jag är en av alla dom "som inte längre pallar akutsjukvårdens tempo."
Som måste placeras om. Till nåt lugnare. Till nån skyddad verkstad.
Det är som att jag först nu faktiskt förstår att jag inte bara "varit lite trött."
Att nåt är mer fel. Djupare.

Jag är rädd. På riktigt.

Puss/ Asta

Read More

Slut på snuttinutt å duttidutt

 

Idag har jag varit på jobbet.
Parkerat bilen på den välbekanta parkeringen. Smattrat med mina högklackade skor genom de familjära korridorerna. Åkt hissen upp till 5:e våning, sett mej i spegeln på vägen upp, slätat till håret, kollat av så inga kråkor sitter i näsan å jämnat till läppstiftet... precis som vanligt.

Klev ur hissen å såg bara okända ansikten.
Nya elever, nya kollegor. Patienter å anhöriga jag aldrig träffat.
Men samma gröna väggar, samma lukt, samma ljud.
Där å då började jag nästan gråta.
Jag kände hjärtat rusa i bröstkorgen på mej och jag ville bara gå där ifrån igen.

Jag andades djupt.
Gick in i fikarummet. Hälsade på en ny kollega som jag kände igen, men som är tillräckligt ny för att jag inte ska känna henne. Hälsade på chefen... åtminstone hon gammal å trygg.
Gammal som i välbekant.
Jag lämnade mitt sjukintyg. Satte mej å pratade lite.
En efter en kom kollegor, som jobbat dag, som skulle jobba kväll.
Kramar. Hälsningar. Frågor. Återseenden som var kära.
Glädje men oxå en känsla av att inte tillhöra, av att vara på besök.

Jag stannade en bra stund och skrev ner tider för min rehabplan närmaste månaden.
Var med på arbetsplatsträff. Hörde om kaoset, överbeläggningarna, allt som inte funkar, läkare som inte vill ta ansvar eller som bråkar om nya rondrutiner.
Nothing new med andra ord.
Välbekant å precis som vanligt om man vill se på det ljust.

Lillebror å jag dröjde oss kvar efter mötet.
Pratade å skvallrade lite. Samma jargong som vanligt.
DET har jag saknat. Honom. Å några till.
Lillebror tycker det ska bli bra för mej att komma tillbaka in i hetluften.
Vara lite nyttig. Göra nåt vettigt.
Inte "... Sova till halv tre på eftermiddagen, äta en lång frukost, gå ut med Gotteman å filosofer, komma hem och analysera, omsluta mitt inre, bli ett med universum, blogga om detta (alternativt om prisvärt smink) och bli omhuldad av mitt kvinnliga nätverk med pussipuss å snuttisnutt å duttidutt och kiss & hug för att sen gå och lägga mej halv fyra på natten."
"Nu är det slut med det, du är ingen lyxhustru" sa han bestämt.
(Det var det där med kvinnlig å manlig vänskap :) )

En sista helg ledig.
Phu.

Puss/ Asta

Read More

Kung Bore går ner för räkning. Så gör även idiotin.

Läste nu på förmiddagen Karin Petterssons utmärkta ledarkrönika  i Aftonbladet, gör gärna ni så oxå och kände att jag känner PRECIS lika dant. 

Efter en tuff höst och start på vintern gällande den tilltagande och allt högljuddare rasismen i Sverige så kände jag en stor sorg och uppgivenhet.
Sverigedemokraternas väljarstöd blev allt större, det blev allt mer accepterat att framföra rasistiska och diskriminerande åsikter... och allt fler verkade göra det.
Retoriken mot muslimer påminde skrämmande mycket om -30 talets retorik kring judarna. Den kollektiva skulden, de kollektiva egenskaperna, det öppna föraktet och allt prat om "vi och dom."

Det är lätt att tappa hoppet om människorna.
När idioti får råda, när icke ifrågasättande får bli norm.
Då är det lätt att bli deprimerad.
Högt har jag skrikit här på min blogg, ensam har jag känt mej så många gånger.
Självklart har jag inte varit det, men känslan har varit sådan ibland.
Hopplös.

Men någonting har hänt.
Rasisterna som länge fått härja fritt och högljutt har börjat möta motstånd.
Fler å fler tysta, humanistiska människor, har fått nog och höjt sina röster.
Säga ifrån.
Fler å fler vågar ifrågasätta sina egna fördomar och öppet granska dem.
Fler å fler är jävligt trötta på Sd folkets utbredning och deras fotfolk högljudda dumhet.
Mycket positivt har skett den senaste tiden i demokratins namn. Precis som Karin Petersson i sin krönika räknar upp.
Uppdrag gransknings program om näthat och vilka kvinnor det drabbar... och de stora reaktionerna på dessa.
Hyllningarna till Soran Ismael.
Protesterna mot REVA.
Antirasister som både på nätet och i den så kallade köttrymden, dvs verkliga livet, som tar sej i ton.
Å inte minst här om dagen, Hassen Khemiris beskrivning av hur han under hela sitt liv upplevt rasismens ansikte i Sverige. "Bästa Beatrice" Fler än en kvarts miljon läste å delade denna under några dygn på nätet.

Min rädsla kring rasismen i Sverige, som svensk och blå grönögd, är inte främst att Sverigedemokraterna skall växa särskilt mycket mer, det tror jag inte att de kommer att göra.
Sverige är ändå ett tämligen intellektuellt land.
Det är inte heller att Sd ska få någon slags betydelse i riksdagen så tillvida att de hamnar i en regering, ingen regering skulle våga/ vilja ta dem i knät.
Min farhåga är snarare att det går som i Danmark, där de etablerade och rumsrena partierna anpassar sej och lägger om sin egna politik till mer främlingsfientlig i syfte att attrahera Sd's väljare själva.

Men jag tror och hoppas att vi går mot en ny vår. En kärleksfullare mer inkluderande vår.
Där vi alla sätter P för dumhet och står upp för vår demokrati!
Jag hoppas det i alla fall.

Puss/ Asta

Read More

Kan man verkligen amma i tv?

 
Ibland blir jag förvånad över mej själv. Över hur djupt påverkad jag ändå är av samhällets "norm."
Sist på bollen kanske ger jag mej in i den uppflammande amningsdebatten som uppstått efter att Anna gav sin lilla bebis tutte i rutan då hon gästade "Efter tio hos Malou."

Vad säger ni?
Är amning något som skall skötas privat?
Eller som skall skylas över å göras diskret, typ med en sjal över?
Eller är amning något fullkomligt naturligt?
Ett bröst allra främsta huvudkarriär? Att föda ett hungrigt barn. Så som däggdjur, ink människan gjort i alla tider.

Jag förvånas över mej själv, inte för att jag på något sätt håller med kroppsfacisterna som härjar på sociala medier, utan för att jag faktiskt reagerar.
"What? Va fräckt gjort" lixom. Fräckt i betydelsen av häftigt kanske jag skall förtydliga.
Ungefär som jag reagerade när jag för nåt år sedan eller två råkade se en gammal repris av Baywatch och tänkte att kvinnorna såg mulliga ut?!
Trots att det var vackra, sunda kroppar. Så mycket smalare å tunnare har idealet på kvinnokroppen blivit sedan den serien gick.
Var god dröj: Hjärntvätt pågår.

Jag reagerar... om än positivt... på den mest naturliga sak i världen.
Då har det fan gått långt tycker jag.
Bröst är den mest sexualiserade kroppsdelen av alla. Förmodligen mer än kissemorror å penisar. Detta trots att bröstens sexuella kneg faktiskt till största delen är en bisyssla. En liten hobby.
Bröst har kvinnor fått för att föda sina avkommor. Alla små slingriga mjölkgångar, alla mjölkkörtlar, allt vadderande fett är till för just det.
Att amma!
Men den moderna människan ser tydligen bröst framförallt som en gåva till männen. Ett sexighetsattribut. En kåtframkallare. Ett par manssnärjare.
Det är ju galet!

Jag ammade själv mina barn i det offentliga rummet.
Med viss skam. Under viss genans. Jag försökte nog mitt yttersta att vara diskret om jag tex satt på ett café eller på en lekplats och ungen blev hungrig.
Alla som haft bebisar vet vilken HYSTERI de små liven snabbt arbetar upp om inte maten serveras pronto!
Jag skulle nog aldrig vågat langa fram tutten i tvsändning.
En gång ammade jag på en fullsatt spårvagn... 1987... och fick många å långa stirrande blickar. Inte minst från kvinnor.
Men det är cirkus 20 år sedan och jag var en mycket ung mamma.
Man kunde ju hoppats att utvecklingen och kvinnors rätt till sina egna kroppar gått framåt.
Men icke.
Tyvärr är det nog tvärtom, att sexualiseringen av kvinnan är större än någonsin.

Hur gör du eller hur har du gjort?
Vad känner du kring det här med amning?
Stör det dej med en ammande mamma då du sitter med din cafe latte ochc din morotskaka på en uteservering?
Skriv!

Puss/ Asta

Read More