"Det hela började med att jag blev förälskad i en person som inte blev det i mej. Det har hänt förr. Men den här gången blev jag så oerhört förvånad." Så börjar Sarah Maya Jackson sin föreställning
"Efterrätt- om att gå vilse i sin egen hjärna och hitta ut igen" som vi fick åtnjuta på fackkursen igår.
Utklädd och låtande som Mona Sahlin tog denna kvinna och hennes ord mej med storm. Jag blev... helt betuttad och hennes skådespel, pjäsen, väckte så oerhört mycket tankar hos mej.
Det var fniss mest hela tiden, ett å annat skratt och däremellan helt knäpptyst och djupt eftertänksamt. Andäktigt nästan.
Kort kan man säga att Sarah Maya Jackson, på ett mycket humoristiskt sätt, fick oss att fundera över vår hjärna makt över oss. Vanans makt över hjärnan.
Hjärnan är snillrik och överlägsen alla jordens datorer.
Grenverket med sina celler, synapser och signalsubstanser fantastiskt.
Hjärnan formar sej utifrån vad vi övar på. Å så blir vi ännu bättre.
Om du tex spelar fiol mycket och för högerarmen upp å ner, upp å ner ett oändligt antal gånger så kommer den delen av hjärnan att tränas, bli ännu bättre, grenverket breder ut sej.
Saken är den att du behöver inte ens spela fiol alla de här timmarna, det räcker att du tänker på att du spelar fiol, att du föreställer dej fingrarna och armens arbete men låter hjärnan bromsa den där sista impulsen att röra armen.
Hjärnans grenverk växer och utvecklar sej ändå.
Det där är en pedagogisk bild. Tydlig. Lätt att förstå, inte sant?!
Tanken... tankens kraft... räcker för att bli bra å bättre å för att träna hjärnan till snabbare, kraftfullare impulser.
Men samma sak gäller alla tankar.
Om vi upprepat slår på oss själva och ältar dåliga saker...
Att vi inte klarar av, att vi inte duger till, att vi är fula/ tjocka/ gamla/ värdelösa/ omoraliska/ fega/ dåliga/ värdelösa så lär sej hjärnan det där med.
Hjärnan kan inte skilja på vilken träning som är bra för oss, dålig för oss i detta avseende.
Trots att jag arbetar inom vården och trots att jag gått i både traditionell och kognitiv terapi så har jag aldrig förstått att det här med att älta är precis så här logiskt och precis så här fysiologiskt.
Jag kan säga att JAG har tränat på att mentalt slå på mej själv och min hjärna är fruktansvärt bra på det vid det här laget.
Deprimerande, ja visst.
Men det fina i kråksången är att de goda tankarna fungerar precis likadant.
Å även om det är lika ovant, och obekvämt, som första gångerna man drar på sej löparskorna och stolpar iväg så GÅR det att lära sej bryta de här negativa tankarna.
Att ifrågasätta dem, var gång de dyker upp!
"Nej, varför var det omoraliskt? Vem bestämmer det? Varför var det inte bara djupt jävla mänskligt och om det är mänskligt å gäller andra... varför skulle det då inte gälla mej?"Ja, tex.
Det går att träna sin hjärna att bryta det negativa och tänka det snälla.
Ju hårdare du övar... precis som med allt annat... ju duktigare blir din hjärna.
Ju snabbare arbetar cellerna genom sin signalsubstans på just detta.
Djupt fascinerande.
Hon sa nåt annat klokt oxå denna Sarah Maya Jackson. Hon sa att ältandet kräver fantasi och kreativitet. Det är fantasins mörka och geggiga baksidan. Eller andra sidan på myntet om man så vill.
Det fick mej att lite granna förlåta mej själv för att jag är en så ältande varelse.
Jag heter Asta Pastasson och jag är bra!
Jag är snygg, jag är empatisk, jag är klok, jag är en god mamma och vän.
Jag är värd precis det samma som alla andra människor.
God natt på er.
Puss/ Asta
