En ny liten människa

 

Idag fick jag äntligen lov att berätta för den stora allmänheten... för hela världen... att jag ska bli mormor igen. I slutet av april eller i början av maj kommer ett nytt litet underverk att födas in i vår familj.

Det är lilla Mini och hennes Anthon som skall bli föräldrar.
Tidigt... är jag säker på att många tycker, men själv har jag aldrig känt några farhågor.
Hon har alltid pratat om att hon vill bli en ung mamma och om sin längtan efter barn så jag blev inte precis förvånad.

Man kan göra saker på olika sätt.
Min äldsta flicka har gjort allt enligt manualen.
Utbildat sej, fått fast tjänst, gift sej, köpt hus, rest, skaffat barn.
För henne är ekonomisk standard viktigt, att ingenting ska fattas detta barn, så som det delvis gjorde för henne då hon var liten.
Min yngsta har andra prioriteringar.
Hon är en lugnare person som tänker att "allt löser sej" och att saker å ting kan köpas begagnat.
Jag är vuxen nog att se att de båda har poänger och att bådas deras liv har för och nackdelar.
Men eftersom jag själv fick barn, betydligt yngre än Mini, och aldrig egentligen ångrat det så är jag väl själv mer lagd åt Minis sätt att resonera.

Mini å hennes kille bor här och kommer till följd av sin skrala ekonomi att göra så även när barnet föds.
Det ska bli... spännande.
Fantastiskt att få följa ett barnbarn så nära, kunna gosa varenda dag å även avlasta den unga familjen när det behövs.
Mini är väldigt prestigelös och inte rädd för att be om hjälp eller råd.
Men barnet är deras, jag ska bli mormor och inte extramamma.
Det känns väldigt viktigt för mej att balansera den rollen.
Stödja, finnas men inte ta över.
JAG är för gammal för spädbarn, jag har gjort mitt på det området.
Det som kan oroa är att jag blir... får... rollen som stormorsa och hushållerska.
Än lever de lite tonårsliv.
När vi blir två familjer under samma tak måste vi alla agera som just det oxå.

Den här lilla bebisen föds med rätt panka föräldrar.
Den föds med föräldrar som fortfarande är unga och lite omogna.
Men herre gud, barn föds under sämre förhållanden hela tiden.
Barnet kommer att få två kärleksfulla, omtänksamma föräldrar.
Den kommer att omges av många vuxna människor som älskar den.
Mormor, morfar, en morbror och en Gottfrid dessutom.
En farmor å farfar å farbror nära.
Jag tror att det blir en god start på ett gott liv.

Puss/ Asta

Read More

Är förebilder av båda könen viktiga?

 

Lady Dahmer ställer frågan till sina läsare om det är viktigt för barn att ha både kvinnliga och manliga förebilder. Själv anser hon inte det.

Jag tror det är väldigt viktigt för barn med många olika typer av förebilder och mitt svar måste bli JA på den frågan.
Ja, det är viktigt för barn att växa upp med goda manliga och kvinnliga förebilder.
Man kan önska att det inte vore så, man kan önska att kvinnor å män stod för samma saker (om man vill) men så ser det ofta inte ut.
I en kärnfamilj... mamma, pappa, barn... fyller ofta mamman och pappan olika roller för barnet. Den stränga, den tröstande, den hårda, den mjuka, den lekfulla, den stabila, den kramiga, den fostrande, den läsande, den...
Det finns gott om betrodd forskning på vad som händer med ett barn som lever med en frånvarande/ avståndstagande pappa eller med en mamma som inte knyter an.

Jag tror däremot inte att en lycklig miljö för ett barn att växa upp i måste bestå av mamma, pappa, barn.
Det fungerar lika bra med pappa, pappa, barn eller mamma, mamma barn eller hur man nu väljer att skapa sin familj men det BÖR finnas både manliga och kvinnliga nära förebilder för barnet.
I de bästa av världar har barnet dessutom förebilder som älskar dem från olika generationer. Alltså nära å kärleksfulla relationer i form av morfar å farmor å mostrar och kusiner.
Ju fler egenskaper och gåvor ett barn får desto helare blir dem.
Ju fler som på riktigt älskar dem desto rikare blir deras värld.

Jag växte upp de flesta av mina barn och tonår utan en relation till min pappa.
Bortsett från att min pappas bortprioriterande av mej var smärtsamt så fann jag en annan manlig förebild hos min morfar.
Det sägs att, och det är inte bara ett talessätt utan finns forskning på, flickor som växer upp med en beundrande, pushande pappa som ser på sin dotter som sin prinsessa blir som mer framgångsrika både inom sina kommande kärleksliv som i sina karriärer.

Vad tror å tänker du?

Puss/ Asta

Read More

Vem ska man tro på?

 

Jag har, och har alltid haft, en mycket god intuition.
Tyvärr tror jag att det ofta, för flickor i alla fall, blir resultatet av delvis otrygga uppväxtförhållanden. Att man som barn lär sej tyda andra människor, uppfatta varje skiftning i sin vardag, kunna läsa när någon går från vänlig till lynnig, från trygghet till kaos.
Med mycket stor sannolikhet kan jag i olika grupperingar, små och stora, läsa av spänningar som finns i rummet.
Jag kan uppfatta tillbakahållna konflikter, agg och irritation.
Jag kan känna in hemliga romanser och svällande hjärtan.
Se blickar, avläsa kroppsspråk, nästan ta på stämningar som går många andra obemärkt förbi.
Att ha en stark intuition är mestadels positivt.

Men!
Jag har oxå en stark rädsla inom mej. Jag har ju många gånger tidigare berättat att jag är en av de räddaste människor jag känner.
Ibland... ja, rätt ofta faktiskt, så slår mitt inre alarm på, förvillande lik intuition,
Jag är en kvinna som i de flesta situationer i livet inte tycker särskilt mycket om överraskningar.
Jag vill ha det lugnt, stabilt, harmoniskt, välkänt och nästan lite tråkigt.
När livet rör på sej, pockar på att förändras, reagerar jag ofta med oro och tolkar det felaktigt som om min intuition försöker säga mej något.

Ett år, var det tre-fyra år sedan, lovade jag mej själv att våga mera.
Våga säga "ja". Å våga säga "nej."
Att lyssna mer på mitt hjärta, min nyfikenhet, min lust och mindre på allt det där som begränsar mej. Lättja, rädsla, oviljan att "röra upp."
Hur det gick?
Jag tror att det var mitt fegaste och mest händelsefattiga år någonsin.
Nyårslöften blir sällan bra.

Något annat som kan förvirra, och som gör så ganska ofta, är när människor säger en sak... övertygande å upprepande... men mina sinnen uppfattar något annat.
Någon som säger att de bryr sej, någon som säger att de tycker om mej, någon som säger att de vill... men min sammanställning av intryck säger något annat.
Vem ska man tro på då?
Sin man/ vän/ kollega eller vem det nu må vara... eller sin egen känsla?
Är det min intuition som talar eller är det mina samlade erfarenheter av tidigare svek?
Jag vet inte!
Jag vet bara att jag hellre tar vilken form som helst av information än att bli inlindad eller ljugen för.

Å jag vill våga hoppa.

Puss/ Asta

Read More

Jag är ingen tant.

 

1.) Jag suktar inte efter yngre män å i synnerhet inte småpojkar.
Till "småpojkar" räknas alla som är i mina egna barns ålder eller yngre.

2.) Jag kan varken virka eller sticka.

3.) Inte heller är jag någon fena på klassisk husmanskost.
Alltså... dillkött?! Hur äckligt är inte det?!

4.) Jag sitter sällan med katten i famnen och rullar tummarna
(Okej, den gills kanske inte, min katt vägrar ligga i famnen.)

5.) Jag bakar väldigt sällan finska pinnar, syltgrottor och andra tantbakverk.

6.) Jag fryser oftare än vad jag svettas och jag skrattar ångestladdat hånfullt åt kollegor med vallningar.

7.) Jag tycker att "Radio Halland" är otroligt tråkigt.

8.) Jag dricker mycket sällan bananlikör.

9.) Jag gör fortfarande snygga dyk från poolkanten och använder aldrig trappan ner i vattnet.

10.) Jag datumför inte min avföring eller dess konsistens.

11.) Jag använder inte inkontinensskydd (men borde kanske.)

12.) Jag tycker det är roligt när de pucklar på varann i hockeymatcher.

13.) Jag läser inte "Hänt i veckan" (om jag inte är hos frissan.)

14.) Jag läser verkligen inte tantsnusk som "50 nyanser av honom."

15.) Jag färgar inte håret blålila

16.) Jag kan i princip inga husmorsknep.

17.) Jag skulle aldrig bära päls.

18.) Mina lakan har aldrig blivit manglade

19.) Å jag har inget porträtt med kungen å hans familj på väggen.

20.) Jag har inga nylonstrumpor i knämodell.

Puss/ Asta

Read More

Å tecken på att jag kanske ändå är det...

 

1.) Jag har piercingar och tatueringar (precis som alla andra tanter nu för tiden.)

2.) Min största passion i livet är en hund.

3.) Jag är någons mormor

4.) Mina tuttar är längre än vad de är breda.

5.) Jag fnyser åt naivitet och hör mej själv säga "det har vi redan prövat" allt för ofta.

6.) Jag beundrar andras "fräsiga" stödstrumpor.

7.) Jag säger Opsi daisy.

8.) En planerad utekväll får mej alltid att först reflektera (å gräma mej) över hur jag skall komma hem.

9.) Jag har planer på att införskaffa en dosett.

10.) Jag säger verkligen inte... och då menar jag VERKLIGEN INTE... snuskiga saker under sexakten. Att kalla en penis för "bamsingen" ligger helt enkelt inte för mej. Alls.

11.) Jag nynnar ibland på gamla dansbandslåtar.

12.) Å till o med en å annan psalm.

13.) Jag talar om hur jag vill ha det på min begravning.

14.) Å tycker att jag är hipp som rakar kissen.

15.) Jag tycker att "P4 med Lotta Bromé" är ett himla käckt program

16.) I övrigt lyssnar jag mest på P1.

17.) Jag kan köra bakifrån sex men vägrar kalla det för dogy style.

18.) Jag förstår mej sällan på rappare.

19.) Jag pimplar vin som vilken vinkärring som helst.

20.) Jag tycker Elvis är rock'n roll.

Puss/ Asta

Read More

Den första kyssen

 

Minns du din första kyss?
Jag minns min...
Till skillnad mot när jag hade sex något år senare så var jag verkligen redo för den, även om den inte var så där romantisk eller filmisk.

Jag var 11 år.
Jag var "ihop" med en kille från klassen. Joen kallades han.
Min kompis Camilla var oxå ihop med en kille i klassen, han hette Magnus.
De två... Magnus å Camilla... var så mycket mer våghalsiga och försigkomna, inte alls så blyga som jag å min första kille.
Vi hade i allafall käkat pizza ute på en äng när de två började kyssas.
Å när de hade gjort det ett par gånger var det vår tur...
Vi tittade blygt på varann.
Ingen vågade.
Vi fick då tillåtelse att gå in i en skogsdunge och göra det "ifred."
Nervösa vandrade vi in.
Kyssoskulder som vi var båda två.

Jag minns att han tog initiativet.
Att han liksom samlade mod och plötsligt nästan attackerade mej med sin mun.
Jag minns hans tunga mot min.
Detta var nåt helt annat än pussar som man fått innan.
Nåt helt annat.
För blött, tänder som krockade, men ändå...
Jag minns den hissnande andningen.
Hur han drog mej närmare.
Jag minns hur våra kompisar kom å tyckte att nu kunde vi sluta, nu hade vi ju gjort det men varken jag eller min kavaljer hade någon lust att sluta :)
Åhhhh. Mitt unga, alldeles oförstörda hjärta blev så förälskat där å då.
Mitt unga hjärta som ännu inte varit med om killar som bara ville ligga, killar som dumpade, killar som var otrogna, killar som inte var killar utan grodor.
Och kyssarna var underbara!

Det är märkligt med kyssar.
Ni som liksom jag varit gifta i en evighet, minns ni det?
Hur de alldeles i början av en relation är magiska.
Hur munnen verkar ha en direktkoppling med både livmodern och hjärtat.
Hur man bokstavligen andas in varandras själar.
Jag å min man kysser så gott som aldrig varandra längre, i synnerhet inte om vi inte har sex.
Magin avtar tyvärr och jag tror det är så för de allra flesta, nästan alla jag har talat med säger så. Att det på sin höjd är "lite mysigt" men det där svallande, brusande, stora... det går inte att spara.

Puss/ Asta

Read More

Hemska ljud i mitt hus, en liten lista.

10. Gottfrids ständiga krafsande på dörrar. Antingen vill han in eller oxå ut.
Han måste ha varit burfågel i tidigare liv för han fixar inte att dörrar är stängda.

9. Minis ständiga outtömliga redovisande av diverse olika ointressanta seriers handling och konversationer.
Trots att jag var 20:e sekund säger att jag inte är intresserad.

8. Makens ständiga outtömliga redovisande av diverse ointressanta seriers (eller dokumentärer eller radioprograms) handling och konversationer.
Trots att jag var 10:e sekund säger att jag inte är intresserad.

7. Mini å fästmannens låtsasslagsmål som de ägnar sej åt timmavis per dag.
De låter som ett större dagis med skrik, retande och sen börjar Mini alltid att gråta.

6. Tystnaden som uppstår varje gång som jag får mej ett mindre eller större spel kring att ingen hjälper till här hemma.

5. Makens högljudda fisande

4. Mini å hennes fästman som idkar "vuxenlekar", jag är inte pryd men sånt orkar jag bara inte med.

3. Makens högljudda frekventa gapskratt när han sitter timme in å timme ut vid datorn och ser på serier med hörlurar på.

2. Makens brötande i köket kl 06:30. Han rycker i skafferiet, drar i lådor, svär å grymtar.

1. Absolut värst... makens ätande. Hans gnisslande med kniv mot porslin får det att isa i kroppen på mej och förstör varje måltid oavsett vad som finns på tallriken.

Puss/ Asta

Read More