Nu flyger gässen (?) i V över en blekblå himmel och de svarta fåglarna samlar ihop sej i träden. Solen sjunker allt lägre. Snart är det mörkt och klockan är bara kvart över sex.
Det är höstens tid.
Tvärtemot våren som är hänryckningens tid så är hösten nystart och lugn.
Eftertanke.
Men på Cypern var det fortfarande sommar, och där i en solstol på stranden å bland vita stärkta lakan på hotellrummet, läste jag bland annat
"Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors.
Romanen kretsar kring Karin.
Karin är mamma till två barn, gift med ett jämställt äktenskap.
Hon arbetar som läkare (gynekolog) och gör även en ideell insats några kvällar i veckan inom sitt yrke med papperslösa flyktingar.
Karin ser sej själv som en god människa.
En dag kommer hon på kliniken för flyktingar i kontakt med Katerina, en ung utsatt kvinna från Moldavien. Karin tar sej an henne långt över sin yrkesroll och erbjuder henne en fristad i sitt hem på Fågelbovägen 32 i "de fina kvarteren."
Därefter blir ingenting som hon tänkt sej...
Det är den tredje boken jag läser av Sara Kadefors.
Jag har tyckt mycket om
"Kast med liten kniv" och
"Borta bäst" oxå men denna historia grep mej på ett annat sätt. Ett djupare sätt.
Kadefors har alltid driv i sina böcker och skapar en psykologisk spänning.
Det fanns en hel del igenkänning mellan Karin, som blir allt mer osympatisk emellanåt, och mej själv.
Jag
tror hoppas att fler kan känna igen sej i den känslan.
Vid första anblicken är vi kanske inte så lika.
Karin är som sagt läkare, hennes make tjänar oxå bra, och de tillhör den övre akademiska medelklassen. Hon lever i ett äktenskap som lyckats med att balansera millimeterrättvisa, har ett vackert å påkostat hem och två barn som är betydligt yngre än mina.
Men vi har även gemensamma nämnare.
Vi arbetar båda inom vården. Vi stävar båda efter att vara... och vill gärna bli sedda som... vidsynta och goda. Vi tar båda på oss engagemang som vi kanske inte riktigt mäktar med å känslan av misslyckande är överväldigande när vi inte alls orkar med att vara så där fina, snälla, godhjärtade och kloka som vi vill vara.Även jag är känd för att "vilja ta hand om" och vid några tillfällen har jag i min yrkesroll överskridit den fina gräns mellan empati (som all vårdpersonal ska ha) och sympati där jag blir privat. Lämnat ut mitt mobilnummer osv.
Vore det inte för maken så skulle jag säkert ha hela huset fullt av trasiga släktingar, gömda flyktingar och övergivna kattungar.
Jag har många gånger känt känslan av att göra någonting med de bästa av intentioner för att sedan inte orka, inte förmå vilket leder till att jag blir arg/ ledsen/ dum och allting lixom förstörs. Blir sämre än vad det var innan.
Ibland för andra. Men framför allt för mej själv.
Planterar den djupa känslan av att ha misslyckats och att inte leva upp till mina egna förväntningar.
Jag känner igen Karins mörka hemlighet, den hon knappt erkänner för sej själv, att behovet av att vara god å bli bekräftad, älskad och beundrad i det är lika starkt som att vilja hjälpa.
Det är som om jag har viljan och hjärtat men inte alltid den mentala kraften och inte alltid förmågan att inse mina begränsningar.
Jag tycker att historien var väldigt stark och det är synd att vi inte läst den som bokcirkelbok för här finns verkligen HUR mycket som helst att diskutera kring.
Är det någon som läst den?
Vad tyckte/ tänkte/ kände ni?
Skriv å berätta!
Jag ger boken 5/5. En romans största och finaste uppgift är inte att ha ett snirkligt och vackert språk även om det oxå är trevligt, en romans främsta uppgift är att beröra.
Puss/ Asta
