Tecken på otrohet

 

Med jämna mellanrum brukar det i kvällstidningarna komma upp artiklar där man som läsare kan lära sej se tecknen om ens partner är otrogen.
Det är ju oerhört viktig information och kunskap, så om du mot förmodan missat alla dessa repriseringar av samma artikel kommer här en liten lathund.

Din partner...

... Har blivit mindre intresserad av sex
... Har blivit mer intresserad av sex
... Ter sej frånvarande å i egna tankar
... Är extra uppmärksam (för att dölja sitt dåliga samvete) o kanske köper blommor.
... Låser sin dator/ telefon med lösenord
... Bär med sej sin telefon överallt.
... Har plötsligt blivit mer intresserad av sitt utseende
... Börjar motionera
... Byter deodorant
... Köper nya kläder
... Köper nya underkläder
... Har en massa ärenden.
... Kommer senare hem från jobbet
... Hänger mkt på facebook
... Släcker ner sidan på datorn om partnern kommer

Här skulle jag även vilja lägga till Helge Fossmos (Knutbypastorn) knep

... tvätta sent på natten (för att i skydd av centrifugringens dånande sätta på älskarinnan i grovköket.
... Fruar plötsligt ramlar i duschen å slår ihjäl sej

Nu så!
Nu vet ni och kan uppmärksamma tecknen.
Både jag å min make är troligen väldigt mycket otrogna.
Tecken nr 1, 3, 6, 8, 10, 11, 13, 14 stämmer på mej. Ibland tvättar jag även kvällstid.
Tecken nr 1, 3, 5, 12, 13, 15 stämmer på maken.

Ska jag ringa familjerådgivning eller skilsmässoadvokat tro?

Puss/ Asta

Read More

Judgements day

 

Väldigt sant eller hur?
Men oxå väldigt svårt.
Att inte jämföra sej med andra... sitt utseende, sin intelligens, sin fysik, sitt liv, sin moral, sin kondition, sitt kärleksliv, sin karriär eller vad det nu må vara.
Till stor del tror jag att det är biologiskt och naturligt, att sträva högre, bli bättre.
Inte bara gentemot den jag var igår utan även gentemot dej.

Jag jobbar med denna tanke alldeles särskilt mycket när det gäller min löpning.
I att inte prestera för andras skull, i att inte ha som motivation/ belöning att bli bekräftad/ imponerad av andra.
Jag försöker tänka att jag gör detta för MIN skull. För mina lungor, min hälsa, min kropp, min ork, mitt utseende och mitt välbefinnande och det är skit samma hur mycket grannen orkar springa eller inte springa.
Hens prestation gör varken mej bättre eller sämre... egentligen.
Ändå gör jag det naturligt, jämför mej.
Sätter mej själv, min prestation, mitt liv på en skala utifrån vad andra fixar.

Var befinner jag mej på skalan?
Som fru, mamma, sjuksköterska, matte, samhällsmedborgare, kvinna, löpare?
Jämför jag mej med med mej så är jag helt klart en bättre mamma, löpare och matte idag jämfört med "igår."
Men jag är kanske en sämre hustru, sjuksköterska och samhällsmedborgare.
Mindre engagerad. Mer blasé.
Å jämfört med dej?
Tja, det var ju så jag inte skulle tänka. Men ändå gör.

Jag fortsätter att jobba på det här med att vara snäll mot mej själv.
Att bli en bättre kompis till mej själv.
Det går upp. Å ner.
För å ena sidan finns det en anledning till allas våra misslyckanden.
Det finns randiga och rutiga skäl och det finns begränsade resurser hos oss själva.
Kors som måste bäras. Ärr som gör ont om man petar.
Man får försöka ha lite överseende med sej själv, förlåta sej själv.
Å andra sidan kan man inte fastna i det. Nöja sej. Bli kvar i en roll av martyrskap.
För vi bär alla ansvar för våra egna liv.

Ibland när jag funderar i de här termerna så tänker jag mej själv stå utanför St Pers port i himlen en dag och få stå till svars för mina synder å mina val.
Få motivera varför jag brast i vad jag egentligen vet är rätt och riktigt.
Vad kommer det då vara för synder?
If tomorrow is judgements day
And I'm standing on the frontline
And the Lord ask me what I did whith my life
I will say, I spend it whith you.
Jag är inte där än men jag försöker och jag strävar efter att vara sann mot mej själv.
Att ta vara på mitt, kanske enda, liv så gott jag kan.
Självklart inte på bekostnad av andra, men att det... det är gott nog.

Vad väcker min text för tankar hos dej? Hur väl lyckas du att endast jämföra dej med dej själv?

Puss/ Asta

Read More

Oh, Mister President

 

Idag blev man lite småkändis minsann :)
Rix fm ställde frågan på Facebook "Vad skulle du helst visa Obama av Sverige?"
Å jag svarade helt sanningsenligt... "Mitt sovrum."
Tydligen hade det svaret lästs upp i radion ihop med mitt namn och stad och flera andra jag känner hade hört det.
Lite kul.
Barack Obama är... om vi nu ska fortsätta den lättsinniga tonen... den vackraste å mest karismatiska (å sympatiska) president världen skådat och han är ett av mina frikort.
(Frikort är för den som möjligen inte känner till begreppet den man får lov att ligga med trots att man är i ett förhållande. Ett frikort skall vara någon ouppnåelig som det aldrig kan bli aktuellt med.)

Ledig idag.
Lång sovmorgon. Hundpromenad och sen en tur till stan.
Skulle köpa bokcirkelns bok som tyvärr var slut, har beställt den.
Istället provade... och shoppade... jag några nya bh'ar.
Sedan jag gick ner i vikt har mina tuttar förtvivlat till nästan ingenting och jag kan knappt ha mina gamla. Behöver nya. Mindre. Med vadd i.
Då kan man i alla fall luras.
När jag ändå var i stan raggade jag upp en stilig karl.
Eller ja, han raggade upp mej.
Stod på ICA när en snygging bakom mej plötsligt säger "Hej! Kan jag åka med dej hem?"
Det var sonen. Mammas fina.

I stan fick jag även sms om att mina stövletter från Ecco fanns att hämta ut.
De satt fantastiskt!
De är sååå snygga!
Jag blir ta me fan snygg i dom... sååå snygga är dom!
Älskar dem allready men tror de kommer generera en del skoskav initialt.

Nu!
Middag.

Puss/ Asta

Read More

Vad tycker du här då?

 

Läste en miniduell på nätet från "Vi föräldrar" mellan storbloggerskorna Meekatt å Lady Dahmer. "Ska vi träna våra barn i att vara artiga?"

Tja, ibland känner jag att jag är en annan generation än dagens småbarnsföräldrar.
Att de har ett annat "tänk" än vad jag hade, att de funderar så mycket medan jag väldigt ofta gick på instinkt och sunt förnuft och inte hade en massa pedagogiska riktlinjer med mej i ryggen.
På gott å ont. Verkligen. Jag har ändrat åsikt och tänkt till på flera områden.
Tagit intryck av en mer medveten föräldraroll.
Men jag tror ändå att man med sunt förnuft kommer långt.

Jag skulle inte vilja säga att jag "tränat" mina ungar i artighet. De är, som LD påpekar, inga hundar eller cirkusdjur men jag har uppfostrat dem, lärt dem vikten av sociala koder.
Jag tror så här... vissa saker lär du dej den enkla vägen, hemma i familjen, i samklang med föräldrar å syskon och gör du inte det, ja då lär du dej det så småningom den tuffare vägen i mötet med världen utanför.
Nej, barn skall absolut inte behöva krama sin faster som de ser en gång om året bara för att faster så gärna vill, ungar har rätt till sin kroppsliga integritet men genom att lära sej sociala koder så går de smidigare genom livet.

Sociala koder?
Ja som att sträcka fram handen och hälsa.
Att säga tack när de får något.
Att säga förlåt när de gjort något dumt.
Att lyssna på andra, dela med sej, vara generös.
Att lära sej vara försiktig och snäll mot djur.
Att sitta ordentligt vid matbordet. Att äta med hyfsat bordsskick när de är mogna för det.
Och så vidare.
Jag har fostrat dem så genom eget uppförande och genom att säga åt dem när de gör fel. Ingen av mina barn är särskilt hämmade vuxna.

Jag tycker att det är trams att säga att barn hämmas eller trycks in i roller för att de lär sej samspel och hänsyn.
Allt kretsar inte kring dom alltid och enklaste sättet att lära sej det är att få syskon.
Idag fostras små känsliga superegoister som uppmuntras att tro att jorden gick upp just för deras skull och krocken blir brutal när de kommer i möte med andra.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Read More

Antingen eller

 

En blogg... rätt olik de andra jag följer... är Vimmelmamman.
Till skillnad mot flertalet av hennes läsare (antar jag) så har jag inte följt henne sedan tiden hon var sjuk i cancer utan fastnade rätt nyligen, kanske för nåt halvår sen.
Jag läser inte varje dag, men catchar lixom upp emellanåt.
Vimmelmamman... eller Lotta... är otroligt snygg å glammig, jobbar som kändisjournalist på Hänt Extra, har en bedårande son, en fantastiskt vacker man, ett tjusigt hem. Det är barnflicka å botox men oxå väldigt mycket vardag och känslor, sånt jag känner igen hos mej själv.
En varierad och sympatisk blogg som jag rekommenderar.

Hur som helst, i senaste inlägget skriver hon om att hon vill/ ska göra en tatuering på handleden. Hon har redan tatuerat in sin sons namn på överarmens insida.
Hon får olika reaktioner.
Jag fascineras... igen... av hur mycket känslor tatueringar väcker. Hur det delar befolkningen mellan de som tycker tatueringar är vackra och de som inte gör det.
Hur de som inte gillar tatueringar lätt benämner det i termer som "smutsigt", "billigt" och "white trash."

Själv älskar jag tatueringar. Men precis som jag älskar skor så tycker jag vissa tatueringar är snygga och andra fula... och en del är balla men passar inte mej.
Jag vill att mina tatueringar ska betyda något/ stå för något även om 20 år.
Jag vill inte bara ha ett vackert motiv om ni förstår vad jag menar.
Jag har själv två stycken just nu.
En liten meningslös nalle som jag satte dit för hundra år sedan på den tiden när man fortfarande valde bland tatuerarens motiv och inte var jobbig å kom med egna idéer. Således satt jag där i en soffa och bläddrade bland skisser på nakna skrevande kvinnor å dödskallar. Å så ett ark med "tjejmotiv"... delfiner, rosor, fjärilar och en nalle. Det blev nallen. Den ska på sikt täckas av något mer meningsfullt motiv.
Sen har jag Märtas huvud (valp porträtt) strax nedanför nacken.
Den kommer jag bära med samma stolthet när jag är 70 år.

Jag har flera "tatueringstankar" i huvudet. Det är tur att det är lite dyrt för annars hade jag nog gjort flera jag ångrat. De ska lixom mogna.
Jag skulle vilja göra symboler för barn å barnbarn.
Inte namn... det är inte min grej... med kroppen fullklottrad av förnamn på 4 ungar och gud vet hur många barnbarn det blir. Men typ fjärilar eller annat som symboliserar varje barn flygande över nyckelbenet å mot axeln... eller nåt liknande.
Jag vill även skriva Winnerbäcks låttitel "Kom ihåg mej då" i nacken eftersom den låten/ texten är speciell för mej å har varit många, många år.
Jag har länge funderat på en större sjuksköterskepinuppa på utsidan av vaden å det sista även på att föreviga Gottfrid...
Det sista möter protester av nära å kära som tycker att jag inte kan ha hela ryggen full av hundansikten... å de kanske har en poäng... jag har inte bestämt mej.

Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta

Read More

Superduper hyper hemligt

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg som inte hela världen visste om där jag kunde vädra en del tankar å känslor som inte passar sej i ljuset.
En blogg där jag kunde vädra alla känslor... all längtan, all oro, alla aggressioner.
Där jag inte behövde ta hänsyn till andra utan bara breda ut mej och säga PRECIS som det är.
Å alla mina anonyma läsare kunde hålla med, förfasa sej, moralisera, tycka å tänka bäst de ville.
Jag bär på hemligheter... både egna och andras som jag skulle vilja lyfta. Lufta.
Å andra sidan älskar jag ju min blogg. Å jag älskar ju om möjligt mina läsare än mer så nu får det va som det är.
Vissa tankar, funderingar, rädslor, längtar får vara mina och bara mina å det får gå bra så.

Jag är relativt bra på att hålla andras hemligheter.
Jag är verkligen inte sån att jag berättar andras hemligheter för min man så som många verkar göra.
Däremot är jag rätt kass på att behålla egna hemligheter.
Jag vill stanna okända människor på gatan typ å berätta om jag är kär, gravid, har nåt spännande framför mej eller vad det nu kan vara.
Märkligt, inte sant?

Ikväll känner jag mej pirrigt orolig.
Den där värsta ångesten från inlägget nedan sprang jag faktiskt av mej.
Löpning hjälper alltså även mot krigsfobier. Good to know.
Jag ska jobba dag imorgon och det är ju alltid en spänning i sej...
... kommer jag att vakna?! Kl 05:30?!

Sov sött å dröm nåt snuskigt, det tänker jag göra,

Puss / Asta

Read More

Söndags blues

Det är söndag om det har undgått någon.
En riktig söndag.
En sån där sinnessjukt trött, lång, ångestfylld söndag.

Jag har sällan sådana söndagar. Det brukar vara en dag som jag tycker om.
Men inte idag alltså.
Lars Winnerbäck sjunger om "tandläkarväder"... det är som det är nu.
Molnigt, mörkt, blåsigt och med lite regn som flyger i vinden.

Jag har en oförklarlig oro i kroppen.
Den är den värsta!
Om man VET varför man är orolig så är det mer hanterbart.
Men när den där sugande känslan uppstår i mellangärdet, när man blir bajsnödig stup i kvarten, när man omväxlande fryser å svettas... och det värsta, får ont i fingerlederna (är det bara jag?!), av nån anledning alltid värst i vänster pekfinger... då är det jobbigt.
Jag vet inte om jag ska ta ett glas vin... "söndags unna mej"... eller om jag ska försöka springa bort det.
Vinet låter ju klart mer lockande. Löpningen är säkert sundare.

Kanske är det vädret och tröttheten efter allt jobbande i kombination med att jag läst mycket om oroligheterna kring Syrien.
Stackars drabbade folk.
Å nu trappas det upp.
USA står redo att straffa Syrien för att de nervgasbombar sin egen befolkning.
Ja man kan kritisera USA för mycket... men vad ska de göra då?!
Hur mycket elände ska en galen människa få hitta på?
Å då spänner Ryssland musklerna.
Jag litar inte en sekund på den hale jäveln Putin.
I hela mitt liv... sen jag var liten... har jag haft en överdriven rädsla för storkrig.
Det är nästan som en fobi.
En skräck... som inte riktigt står i proportion till risken när man bor i Sverige.
Blotta kartan på lilla Cypern som ligger mitt emellan Syren och två trätande stormakter...
Min reslust har kraftigt ebbat ut kan jag säga.

Nog gnällt.
Idag har jag haft ett mycket speciellt besök av en liten tjej på 2,5 år.
Sonen dejtar en ung kvinna med en dotter och äntligen fick jag träffa dem.
Hon var lite blyg, väldigt söt och hon kallade mej för "tanten" och maken för "gubben."
Jag tänker bli världens bästa plastfarmor till henne. Vågar inte lägga ut en bild för det kanske dom inte gillar men hon ÄR bedårande fin.

Hur har ni det i septemberkvällen?

Puss/ Asta

Read More